(post)Baliblogg 8

Upplösningen blev dramatisk. Gråt, burop och applåder om vartannat. Om allt detta kan läsa i söndagens tidningar. Jag rekommenderar Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen (ledare) och upprepar inte innehållet i övernskommelsen här. Se också Klimatkonventionens hemsida för att kika på slutdokumentet (www.unfccc.int).

Konferensen lyckades med det som var uppgiften, att lägga fast en plan för hur en ny överenskommelse om att begränsa klimatförändringarna ska tas fram. Den nuvarande överenskommelsen (Kyotoprotokollet) gäller fram till 2012. Som bas och utgångspunkt för dessa förhandlingar ligger FN:s klimatpanels (IPCC) rapporter. Självklart hade jag önskat att man redan nu, efter att alla forskningsrapporter lagts fram, skulle haft modet att ange vilka mål om utsläppsminskningar som ska vara vägledande. Nu gäller det att under två år komma överens om mål och fördelning mellan länderna.

Vid halvtvåtiden fredag natt kommer en stor svärande dansk ut från rummet där den mindre förhandlingsgruppen som var satt att hitta lösningar på utestånde frågor. Förhandlingarna satt fast och det var långt till en överenskommelse. Då gick vi hem och la oss.

Mycket hände utanför förhandlingsrummen. Bland annat satte USA:s administration igång sin enorma organisation. På order från Washington ringde ambassadörerna i bland annat EU-länderna till regeringarnas representanter på Bali för att kolla läget och diskutera olika positioner och eventuella utfall.

Under lördagen återvände FN:s generalsekreterare för att uppmana parterna att enas. Det såg länge ut att misslyckas. Kineser och Indier krävde ursäkter att konferensledningen för oskicklig hantering vilket fick generalsekreteraren för klimatkonventionen att hulkande lämna lokalen. Med torkade kinder återvände han och fick stående ovationer och konferensen i övrigt bedyrande honom sitt förtroende.

Till slut föll USA till föga och deras delegationsledare förklarade att man inte ville blockera en överenskommelse när alla andra var överens. Man uttalade också från sin sida att man vill delta i det fortsatta arbetet med att ta itu med klimatförändringarna. Även USA har accepterat att det är IPCC:s rapporter med dess olika sifferangivelser som utgör grunden för det fortsatta arbetet.

Det var spännande att för första gången vara med om denna typ av internationella förhandlingsmöten. Massor med kunniga tjänstemän med ett egna språk och uttryckssätt för vad som händer och vad som ska uppnås. Ibland fick man nästan känslan av att själva processen var viktigare än innehållet. Samtidigt var det dock ett gemensamt engagemang för att världens ledare nu gemensamt måsta ta itu med de svåra uppgifterna som fick genomslag hos alla inblandade. Om vi i Europa och Sverige bara förkunnade våra egna övertygelser och trossatser utan att lyssna på andra vore det kanske enklare att komma hem och även fortsättningsvis glänsa med att vi är bäst och har sanningen om hur världen ser ut och ska se ut. Visst skulle vi kunna minska Sveriges utsläpp (0,2 procent av de globala utsläppen) eller Europas (drygt 10 procent) men några märkbara förändringar av världens totala utsläpp skulle det knappast bli. /SvenG